B:s konkursbo yrkade att A Ab skulle försättas i konkurs på grund av en obetald utdelningsskuld. A Ab motsatte sig yrkandet med åberopande av bl.a. att fordran var preskriberad och att det därför fanns grund för att betvivla dess riktighet. Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att B:s konkursbos fordran inte kunde anses vara klar och att B:s konkursbo således inte hade rätt att yrka att A Ab skulle försättas i konkurs.

A hade varit anställd i en brandmanstjänst hos en stads räddningsverk och under en del av sin arbetstid haft förstavårdsuppgifter på basnivå. Staden hade betalat lägre uppgiftsrelaterad lön åt A än åt förstavårdarna på basnivå.

Eftersom de uppgifter som A och förstavårdarna på basnivå utförde inte hade varit jämförbara och således inte när det gällde att bedöma avlöningen kunde anses likadana eller likvärdiga, hade staden inte brutit mot kravet på opartiskt bemötande.

A hade fötts utom äktenskap innan 1975 års lag om faderskap (700/1975) hade trätt i kraft. Hon hade år 2003 väckt talan mot B om fastställande av faderskap. Talan hade avvisats med stöd av 7 § 2 mom. lagen angående införande av lagen om faderskap (701/1975). B hade dött år 2008. Efter att den nya faderskapslagen (11/2015) hade trätt i kraft hade A väckt ny talan, vilken hade lett till att det hade fastställts att B är A:s far.

Vid bedömningen av frågan om A hade rätt till arv efter B beaktade Högsta domstolen att B ända sedan A föddes hade känt till att han var A:s far och att A efter att ha fått reda på vem hennes far var aktivt hade försökt få faderskapet fastställt, vilket B och även dennes arvingar hade blivit medvetna om. Högsta domstolen fastställde att A hade rätt till arv efter B utan hinder av begränsningen i 67 § 1 mom. första meningen faderskapslagen.