Målsäganden i ett brottmål hade beviljats rättshjälp för rättsskyddsförsäkringens självriskandel. Målsäganden överklagade tingsrättens dom hos hovrätten och yrkade att svaranden skulle åläggas att ersätta målsägandens rättegångskostnader i hovrätten. Hovrätten hade bestämt att till målsägandens biträde skulle betalas ett belopp av statsmedel motsvarande rättsskyddsförsäkringens självriskandel och ålagt svaranden att ersätta staten för detta belopp. I övrigt hade hovrätten inte uttalat sig om ersättning för rättegångskostnaderna.

Av de skäl som framgår av avgörandet ansåg Högsta domstolen för det första att hovrätten inte hade uttalat sig om en del av yrkandet på ersättning för rättegångskostnaderna och att hovrätten borde ha ålagt svaranden att ersätta målsäganden för rättegångskostnaderna även till den del de överskred självriskandelen. Högsta domstolen ansåg även att när storleken på rättsskyddsförsäkringens självriskandel bestäms i de olika rättsinstanserna ska rättegången bedömas som ett enda försäkringsfall. Se KKO:2011:55

En skiftesman hade förrättat åtskiljande av egendom i enlighet med lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll och genom sitt beslut förkastat A:s yrkande på att B skulle åläggas att betala sådan gottgörelse till A som avses i lagens 8 § 2 mom. I en klandertalan som A väckt vid tingsrätten upprepade A sitt krav på gottgörelse och under förberedelsen av målet yrkade A i andra hand att B skulle åläggas att i form av en fordran eller ett skadestånd betala ett belopp motsvarande gottgörelsen. Vid huvudförhandlingen lade A ytterligare fram ett andrahandsyrkande på återbäring av obehörig vinst till ett motsvarande belopp. Hovrätten förkastade yrkandet på gottgörelse och avvisade med stöd av 14 kap. 2 § 1 mom. 3 punkten andrahandsyrkandena, eftersom hovrätten ansåg att det till denna del var fråga om otillåten ändring av talan.

Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att A:s andrahandsyrkanden inte innebar ändring av talan och att yrkandena således borde ha prövats.

A hade varit klarinettist i en stadsorkester sedan år 1981. Högsta domstolen ansåg av de skäl som framgår av avgörandet att artros som konstaterats i A:s käkleder sannolikt huvudsakligen hade orsakats av klarinettspelandet. A hade således rätt att få artrosen i käklederna ersatt som yrkessjukdom.