Utlåtande gällande Ålands lagtings beslut 29.5.2019 om antagande av landskapslag om stöd för produktion av el från vindkraft

Diarienummer:
OH2019/174
Liggare:
1444
Givet:
6.9.2019

TILL REPUBLIKENS PRESIDENT

HÄNVISNING Justitieministeriets brev 7.8.2019 gällande ärendet nr VN/4551/2019

ÄRENDE Ålands lagtings beslut 29.5.2019 om antagande av landskapslag om stöd för produktion av el från vindkraft

UTLÅTANDE

Högsta domstolen har granskat lagtingsbeslutet i det syfte som stadgas i 19 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland och får som sitt utlåtande anföra följande.

Lagtinget har genom sitt beslut antagit en landskapslag om stöd för produktion av el från vindkraft. Landskapslagen innehåller bestämmelser om ett stödsystem för produktion av el från vindkraft. Erhållandet av produktionsstöd förutsätter att elproducenter och deras vindkraftverk uppfyller kraven för anbudsförfarandet. Med lagstiftningen eftersträvas klimatvänlig elproduktion samt modernisering av vindkraftsparken.

Lagstiftningen berör huvudsakligen regleringen av en viss näringsverksamhet, elproduktionen och energiförsörjningen.

Landskapslagen reglerar rätten till finansiellt stöd. Grunden för stödsystemet är ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Landskapslagen berör även landskapsregeringen.

Enligt 18 § 22 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av de undantag som stadgas i 11 §, 27 § 2, 4, 9, 12–15, 17–19, 26, 27, 29–34, 37 och 40 punkten samt 29 § 1 mom. 3–5 punkten, dock så att även lagtinget har behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som avses i de nämnda punkterna. De nämnda undantagen blir inte tillämpliga i detta fall. Näringsutövning liksom stöd till näringslivet på Åland till dessa delar regleras genom landskapslagstiftning. Enligt 18 § 1 punkten självstyrelselagen tillkommer lagstiftningsbehörigheten landskapet i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar.

Utgångspunkten är således att landskapslagen gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningskompetens.

Högsta domstolen noterar dock att stödsystemet baserar sig på ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Det berör dels rättsområdet främjande av konkurrens och dels är det fråga om förvaltningsförfarande. Riket har enligt 27 § 10 punkten självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om främjande av konkurrens. Lagstiftningsbehörigheten beträffande förvaltningsförfarande är i sin tur beroende av vem den upphandlande enheten är (18 § 1 och 4 punkten samt 27 § 3 punkten självstyrelselagen).

Högsta domstolen har i ett utlåtande år 1994 konstaterat att det i landskapslagstiftning beträffande offentlig upphandling inte ingick sådana bestämmelser av rikslagstiftningsnatur som avses i 27 § 10 punkten självstyrelselagen, fastän lagstiftningen även gällde främjande av konkurrens. I ett utlåtande år 2017 har Högsta domstolen med hänvisning till ett utlåtande år 2007 konstaterat att syftet med regleringen av offentlig upphandling är att effektivera användningen av allmänna medel och samtidigt öppna marknaden för offentlig upphandling inom hela Europeiska unionen för konkurrens från andra medlemsstater. EU-regleringen av offentlig upphandling bidrar till målen för Europeiska unionens inre marknad samt unionens övriga mål. Fastän den EU-rättsliga regleringen har utvecklats och den är dynamisk till sin natur, har syftet med regleringen av offentliga upphandlingar i princip varit det samma ända från början. Det kan dock uppstå behov av att ompröva en fråga som avgjorts tidigare även vad beträffar lagstiftningsbehörigheten. Fastän regleringen av offentliga upphandlingar har utvecklats ytterligare under senare tid, har upphandlingsförfarandets konkurrensrättsliga dimensioner dock inte förändrats på ett sådant sätt som skulle ge anledning att ompröva lagstiftningsbehörigheten i fråga (se Högsta domstolens utlåtande OH2017/134 gällande Ålands lagtings beslut 31.5.2017 om antagande av landskapslag om tillämpning på Åland av rikslagar om offentlig upphandling och landskapslag om Upphandlingsinspektionen).

I den föreliggande landskapslagen används ett anbudsförfarande för att godta elproducenter och vindkraftverk för stödsystemet. Med beaktande av det ovan anförda anser Högsta domstolen att det förfarande som används som grund för stödsystemet inte ger anledning till att ändra den ovannämnda utgångspunkten gällande lagstiftningsbehörigheten. Denna tolkning motsvarar även tidigare, vedertagen praxis beträffande upphandlingsförfarande.

Trots att de angelägenheter som landskapslagen reglerar hör till landskapets lagstiftningskompetens i sig bör det vid lagstiftningsgranskningen dock tas ställning även till förhållandet mellan den nu ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen.

Enligt 14 § landskapslagen har landskapsregeringen rätt att utföra de inspektioner som krävs för tillsynen enligt landskapslagen ifråga och enligt Europeiska unionens gällande bestämmelser. Landskapsregeringen har enligt samma paragraf även rätt att få information.

Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Enligt paragrafens 3 mom. kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna skall kunna tryggas eller för att brott skall kunna utredas. I landskapslagen finns inga begränsningar beträffande rätten att utföra inspektioner. Enligt grundlagsutskottets praxis bör man vid lagstiftning beträffande inspektioner beakta bestämmelserna om skyddet för hemfrid. Förslaget är av betydelse också med avseende på skyddet för privatlivet i artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Även om skyddet i 10 § 1 och 3 mom. grundlagen inte direkt tillämpas på affärs- och andra liknande företagslokaler, har grundlagsutskottet konstaterat att Europadomstolen har tolkat skyddet för vars och ens hem i artikel 8 i Europakonventionen som att det i vissa fall också täcker in affärslokaler (GrUU 36/2009 rd och GrUU 5/2010 rd). Enligt 22 § grundlagen skall det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.

Med hänsyn härtill uppfyller 14 § i den nu föreliggande landskapslagen inte de krav som riksdagens grundlagsutskott i sin praxis har uppställt beträffande inspektioner i affärs- och andra liknande företagslokaler. Paragrafen förbjuder heller inte inspektioner på en plats som omfattas av hemfriden. Om avsikten är att inspektioner ska få göras i hemfridsskyddade lokaler, måste villkoren för befogenheterna uppfylla kraven i 10 § 3 mom. grundlagen och vara tydligt preciserade. Även till den del 14 § landskapslagen ger landskapsregeringen möjlighet att få information av en elproducent och en systemansvarig stamnätsinnehavare, är bestämmelsen opreciserad med beaktande av 10 § grundlagen. På basis av lagrummet är det öppet hurdan information som avses. Det bör observeras att enligt 10 § 1 mom. grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag.

På ovannämnda grunder anser Högsta domstolen att 14 § landskapslagen utgör en behörighetsöverskridning och att den bör förordnas att förfalla. Eftersom det i lagens 17 § har intagits en hänvisning till 14 §, bör även 17 § förordnas att förfalla.

Till övriga delar anser Högsta domstolen att det med beaktande även av Ålandsdelegationens utlåtande inte föreligger skäl till anmärkningar.

Slutsats

Med hänvisning till det ovan sagda anser Högsta domstolen att 14 § och 17 § landskapslagen om stöd för produktion av el från vindkraft ska förordnas att förfalla.

Högsta domstolen anser att den granskade landskapslagen till övriga delar faller inom landskapets behörighet.

Landskapslagen uppfyller sitt syfte även utan de lagrum som föreslås att förordnas att förfalla. Enligt 20 § självstyrelselagen ankommer det på landskapsregeringen att göra en bedömning av situationen, om en landskapslag till en viss del förordnas att förfalla. Med hänsyn till detta anser Högsta domstolen att det inte torde finnas hinder för att landskapslagen till övriga delar träder i kraft.

De handlingar som bilagts justitieministeriets skrivelse återställs.


Ordförande Ari Kantor

Föredragande Janne Salminen


I handläggningen av ärendet deltog justitieråden Kantor, Antila, Hirvelä, Engstrand och Ilveskero. Föredragande har varit Janne Salminen.

 
Publicerad 6.9.2019